Some can wonder why I chose to write this blog in English. I am a language orphan. I use Swedish daily. I express the strongest feelings in my mother tongue Polish and yet, I decided to blog on such a serious subject in English.

My heart bleeds when I hear new expressions in Polish which I simply had no chance to learn, or when I try to explain something to my 5-years-old and teach him the language of his ancestors and I get stuck. I search for words and they pop up an hour after I needed them.
If I used Swedish my relatives and friends in Poland would not understand what I write.
None of these languages I master to perfection but still a choice had to be made.

It is such a perfect reflection of many dilemmas in my life. To such extent that I was almost NOT doing this at all!
So in the end I focused on these two questions:

1. “where are the people who could benefit from what I share here?”
2. “which is the common language of most of my friends who already know me, but still maybe never had a chance to hear about my recent ‘adventures’?”.

After that the decision was easy.

For those of you who do not speak Swedish:

“Dela” means “Share”

“Gilla” means “Like”

and “Skicka kommentar” means ”Post a comment”

which you are most welcome to write. (“Säkerhetskod” is a 4 letters security code which you simply retype in the box next to it.) So that I know that there is anybody out there. If there is… I’m not a routine blogger so all this is new to me.

Please use the language which you feel most comfortable with. And which I understand, preferably   

Last but not least, I came up with a new, easier name ZebraZone!

That is a separate story… and it will come soon.

Love to All.

Är det någon som undrar varför jag valt att skriva denna blogg på engelska? För jag lever i språkens gråzon. Jag pratar svenska till vardags. Jag uttrycker de starkaste känslorna på mitt modersmål, polska men ändå så valde jag att blogga om seriösa ämnen just på engelska.

Mitt hjärta blöder när jag hör nya polska uttryck som jag inte hade chansen att lära mig, eller när jag förklarar saker för min femåring, försöker lära ut hans förfäders språk, och jag fastnar. Jag letar efter ord men de dyker upp först efter en timme, oftast lite för sent.

Om jag bloggade på svenska så skulle inga av mina närmaste polacker kunna förstå vad jag skriver.

Jag känner inte mig helt bekväm i någon av dessa språk i dagsläget men jag var tvungen att välja något.

Det här speglar ganska väl de flesta av mina vardagsdilemman just nu. Till den grad att det nästan inte blivit någon blogg.

Till sist valde jag att fokusera på enbart två frågor:

1. “var finns folk som kan ha nytta av det jag skriver?”
2. “vad är det gemensamma språket för dem som redan känner mig men kanske inte riktigt vet vad jag varit med om på sistone?”.

Då blev beslutet genast mycket lättare.

En sak till: Om ni någonsin tänkt kommentera men vet inte vilket språk att välja, snälla skriv på det språket som är bekvämast för er, bara jag förstår   

Vore skönt att förstå om det är någon som läser. Jag är nybörjare i bloggvärlden så jag vet inte hur allt fungerar än.

Till sist: Nu uppgraderar jag till ett lättare namn ZebraZone!

Det är en egen historia, och den finns faktiskt i mina tidigare, svenska inlägg (från 4:e juni, Ränderna går aldrig ur.)

Puss.

Dlaczeo pisze tego bloga po angielsku? Bo jestem wygnancem slowa. Na codzien uzywam obcego mi szwedzkiego. Najsilniejsze emocje wyrazam w moim ojczystym polskim, a bloga w tak powaznym temacie pisze po angielsku.

Serce mi krwawi, kiedy slysze nowe polskie wyrazenia, ktorych nie dane mi bylo sie nauczyc, lub kiedy probuje nauczyc mojego Pieciolatka jezyka jego przodkow, tlumacze cos i sie zacinam, szukam slowa a ono pojawiaja sie juz po fakcie.

Bloga po szwedzku nie zrozumieliby bliscy mi Polacy.

Zadnego z tych jezykow nie opanowalam do perfekcji, ale trzeba bylo podjac decyzje.

Jest to idealny przyklad wielu moich terazniejszych dylematow. Do tego stopnia, ze ten blog prawie nie powstal. Wiec zadalam sobie tylko dwa pytania:

1. “gdzie sa ludzie, ktorzy mogliby miec pozytek z tego, co pisze?”
2. “jaki jest wspolny jezyk ludzi mi bliskich, ktorzy byc moze nie slyszeli jeszcze o moich ostatnich ‘przygodach’?”

Wtedy juz decyzja nie byla taka trudna.

Dla tych, ktorzy nie mowia po szwedzku:

“Dela” znaczy “Podziel sie”

“Gilla” znaczy “Polub”

a “Skicka kommentar” znaczy ”Wyslij komentarz”

ktory bylby dla mnie bardzo cenny. (“Säkerhetskod” to te 4 literki, ktore trzeba tylko przepisac w polu obok.) Abym wiedziala, ze ktos tam sie czai w eterze, moze nawet czyta. Ja nie mam w tej masci zadnego doswiadczenia, wiec objasniam to, czego sama jeszcze sie zbyt dobrze nie nauczylam ;)

Piszcie w jezyku dla Was najswobodniejszym, i chetnie jednym z wyzej wymienionych, innych nie rozumiem   

Na zakonczenie, moja nowa, latwiejsza do wymowienia nazwa to ZebraZone!

To osobna historia, ktora sie tutaj niebawem pojawi.

Serdecznosci.

It is seldom in life when one is being encouraged to do as LITTLE as possible.
To do JUST ENOUGH to feel a difference.
To double check with the inner source where your limits are today.
To stop and contemplate your own unique self.
To focuse on the inner, not the outer.
To follow your own lead.
*
This is the core of my (baby step) yoga practise.
Quality above quantity and self awareness.
Completely new range of emotions for a person who was always doing in stead of being.

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It's not just in some of us; it's in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others." [A Return to Love, 1992]

Jag älskar att laga indiskt. På hösten och vintern.

Brukar kalla det för min ultimata comfort food. (Undrar om det är ifrån detta uttryck som det svenska tröstätandet kommit ifrån???? ;)

Och så läste jag häromdagen något som fick mig att gapa. Inte för att det var så banbrytande men för att det var så uppenbart.

Matlagningskonsten uppfanns för att tillaga den mat som inte var så god att äta i sin naturliga form/smak.

Ha... vad sägs om det?

En solmogen och solvarm tomat delad i ojämna skivor, värvade med svala bitar av mozarella och toppad med basilikablad direkt från rabatten? Kräver inte mycket mer än ett halvvarv med pepparkvarnen, några flingor salt och en generös skvätt av olivolja. Den rätten skriker sol och värme, det är som att det ligger mozarella och tomatskivor mellan varenda bokstav i ordet SOMMAR :)

Till skillnad från min masala box som innehåller minst 15 olika malda eller hela torkade kryddor, och då räknar jag inte ens den färska vitlöken, ingefäran eller chillin.

Men vad ska man annars ta till när grönsakerna inte smakar någonting? Typ 8 månader om året, för våran del.

Eller när råvarorna bli snabbt dåliga i solen, till ex. i Indien?

Iom denna uppenbarelse serverade jag smörstekt fransk omellet till frukost med salt, peppar och bara skivad tomat idag, de enklaste och finaste smakerna talade helt för sig själva. Till och med till en fyraåring :)

Njut av sommarens smaker!

Det händer mycket just nu. Huvudet och hjärtat håller på att spricka av olika intryck, tankar och känslor...

Mest av allt tänker jag kanske på vad jag borde tänka på och inte. Vad som är bra för mig...

Don't always believe what you think. hörde jag nyligen. Upprepar det i huvudet regelbundet.

Tror inte längre så mycket på det som dyker upp i huvudet. Ifrågasätter.

Men det är först när jag släpper allt, när jag tvingar kroppen till rörelse, hur än långsam och meningslös den må verka. Det är då jag rensar, renar och tömmer... gör utrymme åt det som är värt att lägga energi på.

Byter kvantitet mot kvalité.

Jag gick över en timme imorse. En reningspromenad. Hälsade inte på någon, tittade inte ens på någon. I början gick det tungt och jättelångsam, som om lasset som jag bar saktade ner mig, betyngde mig. Jag lät hela kroppen uttrycka mitt mentala tillstånd. Armarna hängandes längs kroppen, slappa kinder, uttryckslös mun, kisande, alvarliga ögon utan minsta glimt eller glädje. Blicken långt ner, på stenarna, tjockåfeta äckliga sniglarna, smutsiga regnvattnet efter sista regnet som föll inatt. Inte tänka, inte analysera aktivt det som finns i skallen. Bara gå.

Och andas, djupa, långsamma andetag.
Jag minns nu att jag tog en paus, satte mig på en bänk vid skogens kant. I skuggan och blåsten. Hann andas djupt kanske fem, kanske 10 gånger.
Sen gick jag vidare, inte för att jag valde det, eller bestämde det. Kroppen ville bara vidare.
Och utan att jag visste om det, omringad av höga, susande träd, tittade jag upp mot den blåa himmelen ovanför mig och tog ett litet, blygsamt hoppsasteg. Sedan en till, och en till, och till sist flera till i följd.

Och så bestämde jag att jag skulle le till mig själv hela vägen ut från skogen.

Det var som att släppa loss en sjuttonkilos ryggsäck som satt på ryggen rakt ner i marken. Det fanns ingen vikt, det fanns ingen tyngd. Alla tankar och upplevelser lämnade plats åt tomheten.

Sköna, luftiga, svala tomheten av högsta kvalité :)

När den infann sig fick jag nästan kämpa emot för att börja springa. Höll på att tappa mina sommartofflor flera gånger på vägen.

Vad gör man då men ett sådant tillstånd? Njuter, och plockar in tankar/känslor/upplevelser som varit, en i taget, försiktigt och varsamt, i sin egen takt, och staplar dem på varandra i den ordning som känns rätt just för mig, just nu.

För man blir vad man tänker, så det finns inte utrymme för chansning.

Jag har tänkt på denna blogg så länge att fåglarna hunnit vakna. Och jag har inte ens hunnit lägga mig.
Känns som när jag var under 20.

När veckarklockan ringer på morgonen kommer det kännas som om jag var 45.

So be it.

Hoppas att det var värt det bara :)