Inlägg publicerade under kategorin Utmattning

Av Kasia - 17 februari 2016 09:49

Cia?o ze mn? rozmawia od tygodnia migren?.
D?ugo udaj?, ?e nie s?ysz?. ?ykam groszki z apteki...

Od dzi? zmieniam taktyk?.

Siedz? i s?ucham.
Ruszam si? p o w o l i .

/Dobrego dnia <3

ANNONS
Av Kasia - 2 november 2015 22:18

För att fira treårsjubileum med utmattningssyndrom åkte jag med hela familjen på solsemester...

Trzeci jubileusz wypalenia świętowałam z rodziną na słonecznych wakacjach...

 

Visst. Jag har från dag ett försökt se den här skiten som min chans till att återfå greppet om hela mitt liv. Eller kanske att FÅ det för första gången...

Jag har i över 1000 dagar kämpat på utan att alla gånger förstå vad jag höll på med.

Jag har fått enorm mängd hjälp från en massa duktigt folk som brydde sig. Men de viktigaste, största stegen i min rehabilitering fick jag kämpa för och ta själv.

Idag har jag påbörjat förhoppningsvist det sista. Var hamnar jag efter detta? Vi får se... (som en helt underbar Granne till mig så klokt och eftertänksamt brukar säga :)

Jak inaczej. Od początku cały ten cyrk traktuję jako moją szansę na odzyskanie sensu egzystencji. Właściwie po raz pierwszy NADANIE jej tego sensu, zrozumienie go.
Przez te minione TYSIĄC dni ani razu nie poddałam się poczuciu beznadziei. Walczyłam nawet, gdy nie rozumiałam do końca co robię.

Ilość pomocy i serca jaką dostałam i dostaję nadal od ludzi zapiera dech w piersiach. Jednak najważniejsze kroki w procesie rehabilitacji stawiałam sama.

Dziś być może weszłam na ostatnią prostą. Gdzie mnie doprowadzi? Się zobaczy... (jak mówi czarująca i bardzo mądra moja sąsiadka :)

  

Jag har hittills försökt konstant att LAGA mig själv.

Nu kanske är det dags att börja jobba med att ACCEPTERA gåvorna jag föddes med.

Så jag håller i mig och försöker att följa med i gunget. Att inte kämpa emot. Att inte bli missmodig när jag faller. För falla gör jag som självaste fan!

Men jag skakar av mig dammet, reflekterar, och hoppar på igen.

Do tej pory starałam się ZREPEROWAĆ siebie.

Być może nadszedł czas AKCEPTACJI tego, co jest. Tego, kim jestem.

Trzymam się więc mocno na huśtawce świata. Unoszę się nie opierając się pędowi wiatru. Nie ma dramatu, kiedy spadam. A robię to ciągle, z hukiem i piruetami.

A potem otrzepuję się, wyciągam wnioski i wsiadam.


Som en växt i mitt fönster som helt enkelt vägrar att dö.

Jak ta pelargonia na moim parapecie, zwyczajnie nie daję się wykończyć.

 

Under det gamla, torra och skrynkliga växer det nya och friska. Hela tiden.
Pod tym co stare, zeschnięte i niepotrzebne regeneruje się zdrowy, nowy pęd. Pęd do życia.

 

  

ANNONS
Av Kasia - 25 oktober 2015 02:15

Czas na jesienny wypoczynek. 


Do usłyszenia w listopadzie.


Zamiast się pakować i golić nogi, cały dzień medytowałam.


A teraz trzeba zjeść nocną kanapkę i za chwilę przeżyć jeszcze raz godzinę drugą :)


Pod moją nieobecność zachęcam do lektury poradnika, który popełniłam przed rokiem. Cała prawda o wypaleniu. Pierwsza z siedmiu części opowiada o tym, jak najszybcie się wypalić...  (kliknij) Jak się wypalić. Polecam przeczytać. Nie polecam próbować!


Póki co... Będę kiedy wrócę! I proszę pod moją nieobecność nie zmarnować Polski na wyborach.   


     

Dags att ta lite höstledigt med familjen.

Medan jag latar mig (hoppas hoppas!) får du gärna läsa på om det snabbaste sättet att bränna ut sig på. Det är en serie av sju! inlägg i ämnet. Skrivet för ett år sedan. Fortfarande lika aktuellt. Skrolla för svenska :)

Vi ses när vi ses!   



Av Kasia - 8 juni 2015 09:35

Hoppas att helgen varit snäll mot er flickor och pojkar :)


Jag har under längre period funderat kring varför killar är underrepresenterade i de samanhangen som jag befunnit mig i de senaste åren.

I väntrummet på stressrehaben, eller på terapimottagningen, hos fysioterapeuten eller i yogasalen.

Det är flest kvinnor och bara enstaka man här och var, ibland.


Konstigt. Män har ju också känslor. Som hunger till exempel. - som min älskade man brukar säga.

 

Å andra sidan, och detta blir en riktig party pooper sådär direkt på måndag...

Enligt NASP  är självmord vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. (Och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp.) (NASP=Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk hälsa). Det har varit i snitt sex gånger fler självmord än dödsolyckor i trafikende senaste åren.

Dessa sifror hjälper att förstå alvaret!

Det hjälpte mig. Jag har gått och funderat på det i flera veckor.


Hur ska man nå alla dessa män som går runt och lider i tystnad. Hur ska man hjälpa? Hur ska man vända på trenden. Hur ändra den idiotiska idéen BIG BOYS DON´T CRY!


Vi kanske kan börja med att mjukt fråga våra män hur de mår. Vad de bär på?

Ge dem plats där de kan öppna sig?

Prata, om det finns anledning till oro.


Kvinnor sägs ha närmare kontakt med sina känslor, vara mer verbala och öppna. Vi har KANSKE??? lättare att visa oss svaga? Be om hjälp?

Allt jag sett och hört i gruppterapin bevisar MOTSATSEN. Annars skulle det inte funnits så många deprimerade och utbrända kvinnor. Men vi måste hjälpas åt.


I Sverige är vi ju så jämlika med allt. Men lattefasror som står och viker tvätt kanske inte har släppt macho rollen lika mycket som vi tror. Jag vet inte. Men dessa hemska siffror ljuger inte.

    

Jag säger bara...


Men jag vill sluta med lite hopp och lite glädjande observationer.

Även om jag inte för någon statistik så tycker jag att jag ser ungefär lika mycket män som kvinnor på meditationskurser på centret där jag hjälper till ibland. Det är en underbar början!

 

Sinnesro och lycka åt alla!   

Av Kasia - 4 mars 2015 16:10

Känslan när head hunters mailar med jämna mellanrum och jag låter bli att svara.

Känslan när en sådan ringer plötsligt på mitt privata nummer som jag inte lämnat ut i några som helst jobb-sammanhang och jag måste säga NEJ. Jag är utmattad. Han är artig nog att prata med mig en stund om mindfullness, om kemi i hjärnan. Gullig. Önskar mig lycka till och lägger på till slut.

Vad sitter jag kvar med?

En ENORM nyfikenhet på vad det var för jobb han fiskade mig för.

Och en ENNU STÖRRE besvikelse. På mig själv.

Inte för att jag inte är REDO.

Nej. Mest för att jag slöt mig. Jag antog att jag inte hade något att säga till denna människa. Att vi inte hade någon som helst gemensam platform. För han jobbade. Vad igång. Och det är inte jag.

Fast inte ens det är sant! Jag är visst igång.... Jobbar häcken av mig för att vara där han är just nu!


Jag ska sluta glida förbi människor! Jag ska sluta ANTA saker. Jag ska SE alla som korsar min väg som den enorma gåva och KÄLLA till visdom som de faktist är!

Ville bara säga det...

Kanske någon annan känner lika.

 

Taki stan, kiedy head-hunterzy mailują bez przerwy, a ja na ich maile zwyczajnie nie odpowiadam.

Taki stan, kiedy jeden taki dzwoni na mój prywatny numer, którego nie udostępniałam w żadnych służbowych kręgach, a ja muszę odmówić. Powiedzieć o wypaleniu.
Jest miły, nie odkłada zażenowany słuchawki, tylko rozmawia ze mną chwilę na temat mindfulness, obecności, o mózgu. Jest miły. Szuka kontaktu. A ja tylko coś mamroczę trzy po trzy. W końcu życzy powodzenia i rozłącza się.
A ja? Z czym zostaję?
Z WIELKĄ ciekawością o jaką pracę mu chodziło. Z jakiej był firmy.
I z jeszcze większym ROZCZAROWANIEM. Sobą samą.
Nie dlatego, że nie jestem GOTOWA.
Nie. Dlatego, że zamknęłam przed człowiekiem drogę do komunikacji. Do porozumienia na płaszczyźnie LUDZKIEJ. Założyłam, że skoro stoimy po przeciwnych stronach balustrady nie mamy nic sobie do powiedzenia. Nie mamy żadnej płaszczyzny porozumienia. Bo on pracuje, a ja nie.
Chociaż nawet to nie jest prawdą. Ja haruję jak wół, żeby pewnego dnia być tam, gdzie on jest teraz. Aktywna zawodowo!
 
Czas przestać prześlizgiwać się obok ludzi. Zakładać cokolwiek na ich temat. Czas zacząć WIDZIEĆ wszystkich, którzy staja na mojej drodze jako dar i jako potencjalne źródło mądrości, z którego mam OBOWIĄZEK czerpać. A przynajmniej dać mu należny hołd w postaci uwagi.
Tak tylko mówię…
Może ktoś jeszcze czuje podobnie.

Love and peace within!   

Av Kasia - 23 februari 2015 10:30

(Tłumaczenie na polski już wkrótce w osobnym poście!)

Jag skrivet mycket om (väl)mående här men det är sällan direkta familjefrågor som jag tar upp.

I synnerlighet inte när det gäller mina bonusbarn.

Varför är det så då? Familjesituationen påverkar ju måendet kanske mest av alla yttre faktorer. Särskilt när den inte fungerar. 

Till stor del är det för att de, barnen ska få vara ifred.

Men mest kanske för att om jag börjar så kanske vet jag inte hur jag ska sluta.


Att vara en (bonus)förälder till barn med diagnoser är utmanande och utmattande.

Det har jag inte riktigt vågar säga högt. Tills jag läste en artikel om det i helgen. Den handlade visst om biologiska föräldrar och barnens fysiska åkommor. Men det är minnst lika aktuellt, om inte mer, när det gäller diverse neurologiska diagnoser och störningar hos barn.


Helt ärligt, när jag kollapsade hösten 2012 var jag helt övertygad om att det var den ansträngda situationen med barnen som orsakat det. Barnen har haft det riktigt kämpigt en längre period, det var mycket förändingar, inte självvalda, som vi fick anpassa oss till och lära oss att leva med.

Jag själv levde i en ständig känsla av orättvisa och otillräcklighet. Jag var arg och besviken på vart livet tagit mig. Jag kämpade EMOT allt mest hela tiden.

Med min skeva föreställning om hur en BRA (bonus)förälder är (en ledtråd är att den inkluderade självuppoffring och självutplåning!) la jag fokus på helt fel saker.

Jag gömde mig i arbetet. Både på jobbet och hemma.

Trodde att perfektionismen och det städade köket skulle leda mig till lycka. Eller iaf hjälpa mig att överleva. Att trivas i mitt hem. Iaf korta stunder. Det gav en illusion av kontroll.

Det var ett stort BS!

Jag brände ljyset i båda ändarna.


Fast ingen bett mig om något av det jag tog på mig. Inte på DET sättet iaf.


Idag kan jag säga en sak: att problemen VERKLIGEN växer med barnen.

Hade jag inte kollapsat 2012 och fått uppleva dagens uttmaningar med mitt GAMLA sätt att ta och lösa problem så skulle jag antingen varit skild eller död.

 

Varför skrivet jag om det nu?


För att jag fattat det.

För att det var en saknande bit av min berättelse här ute.

För att uttrycka tacksamhet över den utveckling som sker inom mig. Och i min familj.

För att sanningen befriar oss ALLTID!

Och för att öppna en dörr för dem som lever likadant och vet inte hur de kan ta sig ur.

Ibland kan det enda sättet vara att bara GE UPP för en stund.

Släppa allt och blunda och se vad som finns kvar när man öppnat ögonen....


Love and peace within!   

Av Kasia - 9 februari 2015 09:12

Ciekawa myśl!

Za chwilę do niej dojdę...

Najpierw pytanie:

Kto, mimo kolektywnego sprzysiężenia się przeciw poniedziałkom!, jednak cieszy się, że weekend już się skończył?

Kto przy niedzielnym śniadaniu, przy stole oblepionym rodziną, przekrzykującymi się dziećmi, może nawet naburmuszonym, ledwo patrzącym na oczy partnerem, marzył o ucieczce i w myślach składał prośbę o ratunek z obierek ogórka???

En intressant tanke!

Men innan jag kommer till den vill jag ställa följande fråga:
Finns det någon som tycker att det ändå är ganska skönt att helgen äntligen är över?
Finns det någon som velat springa från söndagsfrukosten? Hålla för öronen för barnens tjat, för ögonen för makens/makans frånvarande blick, för munnen för egna otrevliga kommentarer?
...Eller fantisera fram olika ord skrivna med gurkskal???

Całkiem jeszcze niedawno zdarzały mi się takie poranki. Resztkami sił i zdrowego rozsądku powstrzymywałam sie od zerwania się z krzesła i wrzeszczenia na całe gardło, żeby się wszyscy wynosili, albo żeby chociaż zamilkli. Żeby mi dali przełknąć łyk herbaty w spokoju. Żeby mi pozwolili zjeść JEDNĄ kanapkę bez trzykrotnego podnoszenia się z miejsca, donoszenia brakujacych sztućców, szklaneczek, serwetek... aaaaa!!!!


Kluczowe słowa w poprzednim zdaniu: POZWOLILI i DALI zakładają, że przyzwolenie na to, co nam jest potrzebne musi przyjść z zewnątrz. A co z powiedzeniem: DAJ SOBIE SPOKÓJ!?!?!


Powtarzam je sobie często. Nie po to, żeby się zniechęcić do działania (zgodnie z jego przenośnym znaczeniem) leczy po to, by sobie przypomnieć, że (dosłownie!) to ja decyduję o moim spokoju. Nie ma co czekać, że ktoś mi w swojej szczodrości raczy go DAĆ. Ja muszę sama wyciągnąć po niego rękę!

 

Trudne? A jakże!

Częścią mojej terapii po zdiagnozowaniu wypalenia było proszenie rodziny o zostawianie mnie samej na weekend (nie każdy ma taką możliwość, czasem musi wystarczyć wolne popołudnie, kilka godzin).

Wiele razy machając na pożegnanie trzymałam się kurczowo barierki schodów, żeby nie pobiec za odjeżdżającym samochodem. Wiele razy chciałam zawrócić wychodząc z domu na luksosowy, samotny spacer. 

Dlaczego?

Z powodu WYRZUTÓW SUMIENIA  oczywiście. I ze strachu, że coś mnie ominie, że będą się świetnie bawić beze mnie. I na koniec, że strwierdzą, że jestem im NIEPOTRZEBNA.

 

Jaka była ta myśl, z którą dziś rozpoczęłam pisanie?

Że do BRANIA SOBIE SPOKOJU trzeba się na początku zmuszać, robić to wbrew swoim przyzwyczajeniom (jak napisała jedna z Czytelniczek dokonywać "gwałtu na sobie"), ale trend, który rozpoczynamy, nowe zachowanie, którego uczymy się sami, i do którego przyzwyczajamy nasze otoczenie, wszystkim zainteresowanym WYJDZIE NA DOBRE.

Obiecuję!

 

Jag har iaf haft sådana morgnar. Jag fick använda de sista av både mina fysiska och mentala krafter för att inte ställa mig upp och skrika rakt ut att de får alla dra! Eller iaf hålla tyst en stund. Och låta mig dricka en klunk te i lugn och ro, låta mig äta upp en endaste smörgås utan att jag behöver resa mig och hjälpa någon… aaaaa!!!!!
 
Märker du det där ordet? Att TILLÅTA, som om det var i någon annans makt? Som om du behövde be om LOV?
 
Som i LÅT MIG VARA I FRED! Jag har ändrat lite på det och säger ofta till mig själv: LÅT DIG VARA I FRED, KASIA. För det är ingen som ska tillåta mig att TA PLATS eller BE om det jag behöver. Det är jag som bestämmer det för mig själv och har kraften att få det att hända.
 
Svårt? Såklart!
En viktig del av terapin under den första fasen av min utmattning var att ibland be familjen att lämna mig ensam hemma på helgen.
Jag fick hålla i räcket i trappan medan jag vinkade av dem, annars skulle jag förmodligen sprungit efter bilen i tofflorna! Jag har flera gånger velat att vända från en lyxig ensam promenad….
Varför?
För de där hemska SKULDKÄNSLORNA. Och av rädsla, att jag missar något i familjelivet, att de kommer ha kul utan mig och att de till slut kommer på att de inte ens BEHÖVER mig längre.
 
Så vad var den där tanken som jag hade i början?
Jo! Att man kanske måste tvinga sig själv i början för att LÅTA SIG SJÄLV att vara ifred. Men den nya (både för en själv och omgivningen) trenden som man sakta men säkert skapar kommer vara nyttig för ALLA.
Jag LOVAR!

 

Dlatego, że: För att:

 

(Z chwilą, kiedy zaczynasz cenić siebie, zaczyna Cię cenić cały świat.)

(När du börjar uppskatta dig själv, hela världen tar efter.)


Love and peace within na CAŁY TYDZIŃ/HELA VECKAN!   

Av Kasia - 6 februari 2015 08:09

Może się wydawać, że wczoraj pisałam o czynnościach toaletowych na pograniczu obłąkania. Dla bardziej surowego czytelnika było to być może szukanie mózgu w*... miejscu, gdzie się go zwykle nie znajduje. (*unikam obecnie używania słów powszechnie uznawanych za obraźliwe, więc powstrzymuję się z trudem od napisania słowa dupa!)

I właściwie nie jest to do końca wnioskiem błędnym.

Pisałam przecież o sile UMYSŁU, a nawet sile WYOBRAŹNI i ZŁUDZENIACH.


O tym, jak głęboko osadzają się w naszym fizycznym ciele WSPOMNIENIA naszych wzorców i niestety nawet często błędne wyobrażenia o... wszystkim.

Przeskakując od razu do wniosków końcowych, jest to według mnie bardzo źle wykorzystana siła ludzkiego umysłu!


Bo to ja WYMYŚLIŁAM sobie, że jestem tak niezbędna w funkcjonowaniu mojej rodziny, że nie wolno mi postawić granicy w postaci zamka na drzwiach w toalecie.

Bo WSTYDZĘ się dziś przyjemności jaką jest trochę za długi, relaksujący, oczyszczający prysznic. A gdyby nie zaparowane lustro mogłabym w swoich własnych oczach wyczytać oskarżenie NIE NALEŻY CI SIĘ TA PRZYJEMNOŚĆ, IDŹ ZRÓB COŚ POŻYTECZNEGO!

Bo potrafię (wrażliwych czytelników uprasza się o przeskoczenie do następnego akapitu!) zatrzymać pewne najbardziej naturalne czynności fizjologiczne organizmu, bo jestem na tak wysokich obrotach, że nie potrafię się za przeproszniem "skupić"!


Kiedy jeszcze byłam wysokoobrotową, "funkcjonującą", "zdrową" osobą, takie myśli nie zaprzątały mi głowy. Zwyczajnie pewnego dnia przestałam śpiewać pod prysznicem i stałam się własnością mojej rodziny, (dobrem niczyim?!?!?!).

Dopiero dziś, kiedy jeden po drugim ROZKMINIAM moje schematy, moje dawne strategie przetrwania, moje WYMYSŁY, dopiero dziś czuję, co mnie uwiera i dlaczego.


I to jest - wbrew pozorom - dobra wiadomość.

Gorsza jest taka, że jest nas więcej.

A najgorsza, że nie ma dla nikogo drogi na skróty.


Dobrze jest zacząć swoją podróż od ablucji (czyli oczyszczenia) UMYSŁU!

Zadanie na weekend: stawianie granic i bezwstydnie dłuuuuga kąpiel w pianie :)

 

Igår lät jag bara orden ploppa ur min mun inspirerad av en jättebra diskussion med min terapeut (den texten orkade jag inte översätta, men här kommer sammandraget)

Vi pratade om hur jag började avsky att duscha sedan jag blivit utmattad. Jag orkade helt enkelt inte att stå, det fanns inte energi för det. Så jag började att dusch-bada i badkaret och ökade min morgonrutin från 7 minuter till 15.
Det var ju klokt kan man tycka, men spänningen i nacken, oron och känslan att jag spiller tid var, och är! fortfarande väldigt påtaglig.
 
Jag har nämligen intalat mig själv en massa saker. Att jag kanske behövs någonannanstans just nu? Att jag kunde utnyttja tiden bättre? Att det går åt för mycket vatten? Och att jag inte ska låsa, för tänk om någon behöver något som befinner sig just bakom denna låsta dörr just då (btw. vi har två andra toaletter och en till dusch i huset…)
 
Så, för att göra en lång och tråkig historia kort, jag började duscha i ett väldigt obehagligt sälskap av SKULD och SKAM.
Men, genom att det där med att vara ren och lukta gott är viktigt för mig så fortsatte jag bara våra GEMENSAMMA, skamliga procedurer. Vet inte om det skulle blivit så mycket bättre om jag lagt av bara ;)
 
Så det slutade med att jag fick ta upp en sådan sak i terapin. Hur löjligt är inte det, att prata om sin duschrutin med en annan vuxen människa?
(Jag har lärt mig nu att det är väldigt lite som är riktigt löjligt när det gäller PSYKET och tankeverksamheten! så säg inget annat nu snälla ;))
 
Iaf, den kloka kvinnan frågade om jag fick låsa om mig när jag var liten.
Och det fick jag inte.
Och jag fick ständigt pekpinnar om att “så smutsig var du väl inte”, etc.
 
Slutsatsen, de är fyra:
 
  • Skuldbelägg inte era ungdomar för att det duschar ofta och låser om sig.
  • Undervärdera inte kraften av kroppsminne och tankarna.
  • Kom ihåg att sätta gränser mot omgivningen, även om det betyder att ni måste försvara halvtimmessittningar på toaletten. Det är allas rätt att ha fungerande tarmarbete.
  • Ta ett skammligtlångt skummad i helgen. Lås upp dörren enbart för vinpåfyllning.

Love and peace within!     

Presentation


Embracing the NOW, Zebra-style.

Links

Ask Kasia

16 besvarade frĺgor

Latest Posts

Categories

Archive

Guest Book

Calendar

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016
>>>

Search

Statistics

Follow

Följ ZebraZone med Blogkeen
Följ ZebraZone med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se