Inlägg publicerade under kategorin På Svenska

Av Kasia - 2 november 2015 22:18

För att fira treårsjubileum med utmattningssyndrom åkte jag med hela familjen på solsemester...

Trzeci jubileusz wypalenia świętowałam z rodziną na słonecznych wakacjach...

 

Visst. Jag har från dag ett försökt se den här skiten som min chans till att återfå greppet om hela mitt liv. Eller kanske att FÅ det för första gången...

Jag har i över 1000 dagar kämpat på utan att alla gånger förstå vad jag höll på med.

Jag har fått enorm mängd hjälp från en massa duktigt folk som brydde sig. Men de viktigaste, största stegen i min rehabilitering fick jag kämpa för och ta själv.

Idag har jag påbörjat förhoppningsvist det sista. Var hamnar jag efter detta? Vi får se... (som en helt underbar Granne till mig så klokt och eftertänksamt brukar säga :)

Jak inaczej. Od początku cały ten cyrk traktuję jako moją szansę na odzyskanie sensu egzystencji. Właściwie po raz pierwszy NADANIE jej tego sensu, zrozumienie go.
Przez te minione TYSIĄC dni ani razu nie poddałam się poczuciu beznadziei. Walczyłam nawet, gdy nie rozumiałam do końca co robię.

Ilość pomocy i serca jaką dostałam i dostaję nadal od ludzi zapiera dech w piersiach. Jednak najważniejsze kroki w procesie rehabilitacji stawiałam sama.

Dziś być może weszłam na ostatnią prostą. Gdzie mnie doprowadzi? Się zobaczy... (jak mówi czarująca i bardzo mądra moja sąsiadka :)

  

Jag har hittills försökt konstant att LAGA mig själv.

Nu kanske är det dags att börja jobba med att ACCEPTERA gåvorna jag föddes med.

Så jag håller i mig och försöker att följa med i gunget. Att inte kämpa emot. Att inte bli missmodig när jag faller. För falla gör jag som självaste fan!

Men jag skakar av mig dammet, reflekterar, och hoppar på igen.

Do tej pory starałam się ZREPEROWAĆ siebie.

Być może nadszedł czas AKCEPTACJI tego, co jest. Tego, kim jestem.

Trzymam się więc mocno na huśtawce świata. Unoszę się nie opierając się pędowi wiatru. Nie ma dramatu, kiedy spadam. A robię to ciągle, z hukiem i piruetami.

A potem otrzepuję się, wyciągam wnioski i wsiadam.


Som en växt i mitt fönster som helt enkelt vägrar att dö.

Jak ta pelargonia na moim parapecie, zwyczajnie nie daję się wykończyć.

 

Under det gamla, torra och skrynkliga växer det nya och friska. Hela tiden.
Pod tym co stare, zeschnięte i niepotrzebne regeneruje się zdrowy, nowy pęd. Pęd do życia.

 

  

ANNONS
Av Kasia - 25 oktober 2015 02:15

Czas na jesienny wypoczynek. 


Do usłyszenia w listopadzie.


Zamiast się pakować i golić nogi, cały dzień medytowałam.


A teraz trzeba zjeść nocną kanapkę i za chwilę przeżyć jeszcze raz godzinę drugą :)


Pod moją nieobecność zachęcam do lektury poradnika, który popełniłam przed rokiem. Cała prawda o wypaleniu. Pierwsza z siedmiu części opowiada o tym, jak najszybcie się wypalić...  (kliknij) Jak się wypalić. Polecam przeczytać. Nie polecam próbować!


Póki co... Będę kiedy wrócę! I proszę pod moją nieobecność nie zmarnować Polski na wyborach.   


     

Dags att ta lite höstledigt med familjen.

Medan jag latar mig (hoppas hoppas!) får du gärna läsa på om det snabbaste sättet att bränna ut sig på. Det är en serie av sju! inlägg i ämnet. Skrivet för ett år sedan. Fortfarande lika aktuellt. Skrolla för svenska :)

Vi ses när vi ses!   



ANNONS
Av Kasia - 16 oktober 2015 14:27

Nie mogę wyjść z podziwu dla tej cudownej złocistej pogody do jakiej mamy teraz szczęści.

Porannego, "chrupiącego", jak to sie tutaj czasem mówi, powietrza.

Mgieł.

Jag kan inte sluta förundras över det vackra, gyllene vädret som vi bjuds på.

Över den krispiga morgonluften.

Dimman.

 

Światła i błękitu jesiennego nieba.

Kolorów listowia. Niby już niepotrzebne, zużyte, przeterminowane, a nadal takie piękne.

Ljuset och klarheten.

De vackra löven. Hur kan något, som är överblivet, gammalt och förbrukat vara så vackert?

  

Dla łaskawości natury, którą traktujemy, jakby nam się należało.

Ale we wdzięczności jesteśmy cholernie powściągliwi.


Lecz niech tylko zacznie padać!


Jag kan inte sluta förundras över allt det som vi får, som om vi på något sätt förtjänat det. 

Trots det tycker jag att vi är i överlag ganska fåordiga när det kommer till att uttrycka sin tacksamhet.

 

Men vänta bara tills det börjat regna!


Mmmm... wtedy, zamiast obrzucać błotem pogodę i się nad sobą użalać można przecież się pocieszyć...

Tak:

Jo! Då kan man ju istället för att klaga på höstvädret förgylla tillvaron med en sådan:

 

Lub tak:

Eller en sådan:

 

A jak przymrozi to nawet tak:

Och när det blir lite mer kyligt kan man äntligen börja med:

 

Bądźmy bardziej wdzięczni za to, co dostajemy.

Za rzeczy małe.

Za to, co jest.

Bo co by było, gdyby i to nam życie odebrało?

W tym "interesie" nie ma gwarancji.

Wszystko jest bonusem. Tak sobie dziś myślę i się uśmiecham. Bo czeka mnie miły weekend. Spotkam przyjaciół.


Jestem wdzięczna na wyrost, ot co!

I życzę Państwu znośnego weekendu.   


Det förändrar så mycket inom oss när vi är tacksamma för allt vi får.

För dem små sakerna.

För det, som vi redan har.

Tänk, om livet krävde oss på det?

Här finns det inga garantier. Det har de flesta av oss fått smaka på redan på ett eller annat sätt.

ALLT är en bonus. Jag ler när jag tänker på det idag. Och jag ser fram emot en finfin helg. Jag ska träffa vänner.

 

Jo. Jag är tacksam i förskott!

Och jag önskar er alla en behaglig helg!   

Av Kasia - 15 september 2015 10:00

Häromdagen har bilden på mina hemgjorda raggmunkar fått fler likes på facebook i bara en timme än de livsviktiga orden om självmordsprevention i vår närmaste omgivning har fått på flera dagar.

Jag hoppas att det är för att folk drar sig från att lajka saker som har med döden att göra.

Desto midre en sådan sorts död.


Jag förstår, det passar kanske inte i någons profil. Vem fan vill förknippas med självmord. Om man nu låt säga till vardags skriver om go´mat, resor, vakra platser, konst eller mode...

(Ja, jag menar era alla bloggare som har ordet, har uppmärksamheten, men ändå så vågar ni inte ta ert ansvar.)


För måste man inte vara VID LIV för att kunna njuta av alla dessa saker?


800.000 människor tar sitt liv varje år, det blir 1 var 40 sekunder. Kan man göra något åt det?


Att tiga om det, låtsas att det inte finns är inte lösningen.


Den 10 september var jag och lyssnade på en massa kloka människor på den suicidpreventiva dagen på ABF-huset. Danuta Wasserman, chef för NASP vid Karolinska Institutet frågade mig i kaffekön vad jag jobbade med....

Och det har inget med saken att göra, egentligen, det räcker att jag som människa mest av allt önskar att folk ska sluta ta livet av sig. Så att de kan njuta av all den goda mat, alla resor, mode och konst som finns till för oss.


Saker alla KAN göra:

  • begränsa tillgång till metoder
  • bromsa händelser = ge tid för eftertanke
  • lyssna med medkänsla
  • larma! polisen eller sjukvården

Och till sist:

Säg aldrig att någon VALT att ta sitt liv. Det är ett spärr som släpper och därefter är det bara svart. Där finns det inga val... Pirjo Stråle, SPES Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd

 

Härmed avslutar jag för tillfället att diskutera detta obekväma ämne så alla kan slappna av och andas ut nu.

Mer i ämnet: Man måste vara djävligt stark för att visa sig svag!

Länge leve mänskligheten!   


Av Kasia - 2 september 2015 10:31

September är här. Himmelen gråter.

Men det gör inget. Det finns viktigare saker.

I september pratar man extramycket om suicidförebyggande åtgärder. Den 10:e september är sedan 2003 den suicidpreventiva dagen världen om.


Jag har skrivit om självmord bland män fö ett tag sedan. Du kan läsa textren här. Sedan dess har jag jättesvårt att acceptera tanken om alla dessa meningslösa, för tidiga dödsfallen. Det lidande som finns hos människor som tar sitt liv för att sluta känna smärta och sorg. Det går att minska, rätta till, hjälpa.


Både du och jag vet hur det känns när man hamnar i mörker. Det händer oss alla. Och de flesta av oss klarar av att koma ut på andra sidan, tillbaka till ljuset igen, oskadda. Men inte alla. Om vi bara kan finnas till för dem som i rätt tid behöver ryckas upp ur mörker.

Varför ska psykisk ohälsa vara så läskig och skamlig?

Vi har alla ett psyke och varför ska dess åkommor behandlas annorlunda av samhället än ont i magen eller halsen?

 

Jag läser nu journalistens Alfred Skogbergs bok När någon tar sitt liv, tragedierna vi kan förhindra. Jag blir så gripen av berättelserna. Av ensamheten hos dem, som finns kvar efter närståendes suicid.

 

Det finns så mycket vi kan göra. Så enkelt som att våga fråga rakt ut när vi ser en människa som verkar må dåligt:

Har du tänkt på självmord? Planerar du det?


De kanske svarar ja, och då finns det en chans att sträcka fram handen, och dra upp dem ur skiten!


Forksningen säger att prata öppet om självmord ger inte upphov till fler självmord. Det gör att folk vågar be om hjälp. Vänder sig till någon de litar på. Tänker om.


Det finns ställen på nätet där man kan få hjälp. T.ex.:

UMO för ungdomar och unga vuxna.

En kostnadsfru hjälplinje hos Vårdguiden för den som bär på någon börda. Det finns även råd för den som vill förhindra  en tragedi.


När det är för sent och självmord är ett faktum kan de efterlevande hitta stöd bland medlemar på SPES.


I Sverige finns det NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

En ideell organisation SuicideZero finns och arbetar aktivt för att förebygga de meningslösa döden. De finns även på fejsbok.

Den 10 oktober kan man delta i ett lopp, Mental Health Run, och stödja SuicideZero-rörelsen. Jag tänkte springa om den stukade foten tillåter. Är det någon som vill hänga på?


Snälla, dela detta med så många som möjligt.

Våga fråga hur din vän mår efter skillsmässa eller uppsägning, eller annat jobbigt i livet.

Våga berätta för någon när du själv mår dåligt och inte orkar mera.

Det finns ingen skam i att vara svag. Man måste vara djävligt stark för att visa sig svag!


Love and peace within! :-*

Av Kasia - 26 juni 2015 13:47

Det var två saker denna vecka som fick mig att gråta av glädje:

En liten film som jag varit med att skapa blivit färdig.

Över 100 polska tjejer som bor utanför Polens gränser har jobbat under våren med att illustrera en dikt om den lyckliga utvandringen med bilder från sina nya hem. (Filmen är textard på engelska!) och du kan se den här. Om du inte orkar se hela hoppa till den tredje minuten där jag visar min bild, annars ser du den här nedan:

Ordet wspomina betyder hon minns.


Dwie rzeczy wzruszyły mnie w tym tygodniu do łez:

Film, który stworzyłyśmy w Klubie Polki na Obczyźnie. Ponad 100 dziewczyn, i jeden chłopak zaangażowało się w ten projekt i robiło sobie przez całą wiosnę zdjęcia z fragmentami wiersza opisującego nasz "tułaczy los". Film jest gotowy i można go zobaczyć tutaj.

Mój wkład do tego filmu to:

 

(Czy ktoś zauważył różową NIEZAPOMINAJKĘ w mojej dłoni? nad literką a?)


Det andra var.... ja, BIBLAN! Ja, ja, skratta åt en lipsill!

Så gick det till: Häromdagen fick jag tipps av en av mina läsare om en författare vid namnet Patricia Tudor-Sandahl. Jag logade in mig på biblan och 10 minuter senare hade jag en e-bok färdig att läsa (fick alla instruktioner om appar och inloggning som krävdes och jag fattade det!)

Två dagar senare fanns det även en hård bok av samma författare på min närmaste bibliotek som jag kunde hämta.


Druga rzecz, to instytucja BIBLIOTEKI. Tak, śmiejcie się teraz z mazgaja!

Jedna z moich Wiernych Czytelniczek opowiedziała mi o autorce, która ją inspiruje, Patricia Tudor-Sandahl. Pomyślałam sobie, że i ja chętnie dam się zainspirować. Zalogowałam się na stronę Sztokholmskiej Biblioteki Miejskiej i dziesięć minut późnie miałam na swoim telefonie e-booka tej oto autorki (włącznie z zainstalowaniem odpowiedniego apa i zarejestrowaniem się gdzie trzeba).

Dwa dni później w mojej pobliskiej bibliotece czekał na mnie "twardy" egzemplarz innej książki ten samej autorki, sprowadzony z innej biblioteki. Żeby mi ułatwić życie.

 

Är inte detta lyxigt??? Jag känner mig så bortskämd av all denna omtanke. Det är så enkelt för oss alla att bara sträcka fram en hand och där finns det all världens kunskap och fantasi, konst och tankar som vi kan ta del av. Och det finns någon som har tänkt ut och fixat detta. (Ja, ja, jak vet, det är därför man betalar skatt, bla bla...), men man kan ändå ta emot allt detta med tacksamhet, eller hur?

 

W moich oczach to jest wielki luksus i przywilej. Aż zapłakać się chce na myśl o tym, że ktoś dba, wspiera i finansuje cały ten system (wiem, wiem, to nasze podatki, bla bla...), żebyśmy mogli czerpać z mądrości, wyobraźni i twórczości innych ludzi. Jestem do łez wdzięczna, że żyję w tak luksusowych warunkach.


W temacie wdzięczności w tym tygodniu miałabym jeszcze wiele do powiedzenia, ale nie chcę Was zanudzać.


Miłego piątkowego popołudnia życzę!   


Nu när jag sitter och tänker på det så har jag hur mycket som helst att vara tacksam för denna vecka. Men jag vill inte tråka ut er.


Ha en fin fredagskväll Allihopa!   


Love and peace within!   

Av Kasia - 8 juni 2015 09:35

Hoppas att helgen varit snäll mot er flickor och pojkar :)


Jag har under längre period funderat kring varför killar är underrepresenterade i de samanhangen som jag befunnit mig i de senaste åren.

I väntrummet på stressrehaben, eller på terapimottagningen, hos fysioterapeuten eller i yogasalen.

Det är flest kvinnor och bara enstaka man här och var, ibland.


Konstigt. Män har ju också känslor. Som hunger till exempel. - som min älskade man brukar säga.

 

Å andra sidan, och detta blir en riktig party pooper sådär direkt på måndag...

Enligt NASP  är självmord vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. (Och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp.) (NASP=Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk hälsa). Det har varit i snitt sex gånger fler självmord än dödsolyckor i trafikende senaste åren.

Dessa sifror hjälper att förstå alvaret!

Det hjälpte mig. Jag har gått och funderat på det i flera veckor.


Hur ska man nå alla dessa män som går runt och lider i tystnad. Hur ska man hjälpa? Hur ska man vända på trenden. Hur ändra den idiotiska idéen BIG BOYS DON´T CRY!


Vi kanske kan börja med att mjukt fråga våra män hur de mår. Vad de bär på?

Ge dem plats där de kan öppna sig?

Prata, om det finns anledning till oro.


Kvinnor sägs ha närmare kontakt med sina känslor, vara mer verbala och öppna. Vi har KANSKE??? lättare att visa oss svaga? Be om hjälp?

Allt jag sett och hört i gruppterapin bevisar MOTSATSEN. Annars skulle det inte funnits så många deprimerade och utbrända kvinnor. Men vi måste hjälpas åt.


I Sverige är vi ju så jämlika med allt. Men lattefasror som står och viker tvätt kanske inte har släppt macho rollen lika mycket som vi tror. Jag vet inte. Men dessa hemska siffror ljuger inte.

    

Jag säger bara...


Men jag vill sluta med lite hopp och lite glädjande observationer.

Även om jag inte för någon statistik så tycker jag att jag ser ungefär lika mycket män som kvinnor på meditationskurser på centret där jag hjälper till ibland. Det är en underbar början!

 

Sinnesro och lycka åt alla!   

Av Kasia - 2 maj 2015 17:22

Det är dags att erkänna.

Jag har gjort fel.

En god vän till mig var så klok och modig och ruskade om mig lite igår. (Tack K!) För jag har gått och gjort fel såååå länge.


Jag har nämligen glömt att vara TACKSAM.


Det är maj nu och hittils i år har vi försökt överleva och lösa problem som vi har haft sedan i julas.

Under tiden har jag försökt övertyga mig själv att jag måste fokusera på det som är viktigt för mig personligen, att jag måste framåt, att jag måste bli stark och frisk.

Och det är kanske det som fick mig att orka.

Tills jag har blivit riktigt riktigt sjuk och kroppen behövde tre veckor för att återhämta sig (det är inte riktigt bra än...)

Under denna tid visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Nivån av frustration har nått taket.

Allt som stod i vägen, allt som krävde min energi har jag varit förbannad på.

Allt.

Jag har ju bestämt att jag kommer överleva den svåra perioden om jag fokuserar på framgång.

Och det blev ju ingen framgång.

Snarare ett riktigt, riktigt bakslag.

Mina tidsplaner höll inte.

Jag förlorade lugnet.

Det enda jag fick blev några extra kilon som jag bär på och äcklas av.


I mitten av denna kamp (som mest utspelar sig inombords) har jag helt glömt bort allt det fina som jag faktiskt HAR.

Min underbara Son som är frisk. Som växer och utvecklas. Min kloka och starka Man, som är så mjuk och skör under ytan. Och flera andra i min familj här i Sverige som för en egen kamp med livet.

Alla vänner, fina människor som också kämpar med sitt.

All hjälp jag får på vägen till tillfrisknande.

Allt detta har jag glömt att vara tacksam för.


Jag skäms, men jag vet också att INSIKT är det första steget mot förändring.

Så idag är jag tacksam för insikten. Och den MAKT som var och en av oss besitter. Makten att ÄNDRA OSS. Och den eviga viljan att faktiskt GÖRA det. Trots motgångar.


Amen.

 

Nie ma co. Trzeba się przyznać.

Zbłądziłam.

Wczoraj dobry, mądry przyjaciel zebrał się na odwagę i trochę mną potrząsnął. Bo za długo już trwałam w błędzie.

 

Chodzi o to, że zapomniałam o WDZIĘCZNOŚCI.

 

Już maj a póki co poświęciliśmy ten rok głównie na przetrwanie i rozwiązanie problemów, które spadły na nas tuż przed zeszłoroczną Gwiazdką.

Próbowałam przekonać samą siebie, że w tym trudnym okresie muszę się skupić na tym, co dla mnie samej ważne, że muszę do przodu, że muszę walczyć o siłę i o własne zdrowie.

Może dzięki temu przetrwałam tak długo. Nie wiem.

Za to kiedy skończyły się siły i dopadła mnie fizyczna choroba, która rozłożyła mnie na łopatki na trzy tygodnie (nie jest jeszcze do końca dobrze…) wpadłam w kanał. Sięgając jednocześnie szczytu frustracji.

Wszystko, co stało na drodze do wyzdrowienia, wszystko, co wymagało ode mnie energii i uwagi wprawiało mnie w brzydką, szkaradną złość.

Wszystko.

Postanowiłam przecież, że przeżyję, jeśli skoncentruję się na poprawie.

A poprawa marniała w oczach.

Stając się bardzo szybko swoja własną karykaturą.

Mój plan zawiódł.

Spokój opuścił mnie.

Jedyne, co mi zostało, to kilka świeżonabytych, obrzydliwych kilogramów.

 

Skupiając się na tej strasznej walce (która głównie odbywała się w mojej głowie!) pozwoliłam wszystkiemu, co w moim życiu dobre i piękne zejść na dalszy plan.

 

Przecież mój Syn jest piękny i zdrowy. Rozwija się i na naszych oczach staje się wspaniałym Człowiekiem. Mój mądry i silny Mąż, tak delikatny i wrażliwy pod powierzchnią. Reszta mojej Szwedzkiej rodziny, każdy, kto na swój sposób próbuje przetrwać, walczy o szczęście.

Pomoc, jaką dostaję w drodze do wyzdrowienia.

To wszystko i wiele wiele więcej za co zapomniałam gdzieś po drodze być wdzięczna.

 

Wstyd mi, ale wiem również, że ŚWIADOMOŚĆ popełnianego błędu jest pierwszym krokiem w stronę zmiany.

Dziś więc jestem wdzięczna za tę świadomość. I za tę MOC, jaką każdy z nas w sobie nosi. Moc ZMIANY. I za niewyczerpaną CHĘĆ stawania się lepszym. Wbrew upadkom.

 

Wasze zdrowie!


Presentation


Embracing the NOW, Zebra-style.

Links

Ask Kasia

16 besvarade frĺgor

Latest Posts

Categories

Archive

Guest Book

Calendar

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016
>>>

Tidigare år

Search

Statistics

Follow

Följ ZebraZone med Blogkeen
Följ ZebraZone med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se