Inlägg publicerade under kategorin Meningen med livet

Av Kasia - 2 november 2015 22:18

För att fira treårsjubileum med utmattningssyndrom åkte jag med hela familjen på solsemester...

Trzeci jubileusz wypalenia świętowałam z rodziną na słonecznych wakacjach...

 

Visst. Jag har från dag ett försökt se den här skiten som min chans till att återfå greppet om hela mitt liv. Eller kanske att FÅ det för första gången...

Jag har i över 1000 dagar kämpat på utan att alla gånger förstå vad jag höll på med.

Jag har fått enorm mängd hjälp från en massa duktigt folk som brydde sig. Men de viktigaste, största stegen i min rehabilitering fick jag kämpa för och ta själv.

Idag har jag påbörjat förhoppningsvist det sista. Var hamnar jag efter detta? Vi får se... (som en helt underbar Granne till mig så klokt och eftertänksamt brukar säga :)

Jak inaczej. Od początku cały ten cyrk traktuję jako moją szansę na odzyskanie sensu egzystencji. Właściwie po raz pierwszy NADANIE jej tego sensu, zrozumienie go.
Przez te minione TYSIĄC dni ani razu nie poddałam się poczuciu beznadziei. Walczyłam nawet, gdy nie rozumiałam do końca co robię.

Ilość pomocy i serca jaką dostałam i dostaję nadal od ludzi zapiera dech w piersiach. Jednak najważniejsze kroki w procesie rehabilitacji stawiałam sama.

Dziś być może weszłam na ostatnią prostą. Gdzie mnie doprowadzi? Się zobaczy... (jak mówi czarująca i bardzo mądra moja sąsiadka :)

  

Jag har hittills försökt konstant att LAGA mig själv.

Nu kanske är det dags att börja jobba med att ACCEPTERA gåvorna jag föddes med.

Så jag håller i mig och försöker att följa med i gunget. Att inte kämpa emot. Att inte bli missmodig när jag faller. För falla gör jag som självaste fan!

Men jag skakar av mig dammet, reflekterar, och hoppar på igen.

Do tej pory starałam się ZREPEROWAĆ siebie.

Być może nadszedł czas AKCEPTACJI tego, co jest. Tego, kim jestem.

Trzymam się więc mocno na huśtawce świata. Unoszę się nie opierając się pędowi wiatru. Nie ma dramatu, kiedy spadam. A robię to ciągle, z hukiem i piruetami.

A potem otrzepuję się, wyciągam wnioski i wsiadam.


Som en växt i mitt fönster som helt enkelt vägrar att dö.

Jak ta pelargonia na moim parapecie, zwyczajnie nie daję się wykończyć.

 

Under det gamla, torra och skrynkliga växer det nya och friska. Hela tiden.
Pod tym co stare, zeschnięte i niepotrzebne regeneruje się zdrowy, nowy pęd. Pęd do życia.

 

  

Av Kasia - 25 oktober 2015 02:15

Czas na jesienny wypoczynek. 


Do usłyszenia w listopadzie.


Zamiast się pakować i golić nogi, cały dzień medytowałam.


A teraz trzeba zjeść nocną kanapkę i za chwilę przeżyć jeszcze raz godzinę drugą :)


Pod moją nieobecność zachęcam do lektury poradnika, który popełniłam przed rokiem. Cała prawda o wypaleniu. Pierwsza z siedmiu części opowiada o tym, jak najszybcie się wypalić...  (kliknij) Jak się wypalić. Polecam przeczytać. Nie polecam próbować!


Póki co... Będę kiedy wrócę! I proszę pod moją nieobecność nie zmarnować Polski na wyborach.   


     

Dags att ta lite höstledigt med familjen.

Medan jag latar mig (hoppas hoppas!) får du gärna läsa på om det snabbaste sättet att bränna ut sig på. Det är en serie av sju! inlägg i ämnet. Skrivet för ett år sedan. Fortfarande lika aktuellt. Skrolla för svenska :)

Vi ses när vi ses!   



Av Kasia - 15 september 2015 10:00

Häromdagen har bilden på mina hemgjorda raggmunkar fått fler likes på facebook i bara en timme än de livsviktiga orden om självmordsprevention i vår närmaste omgivning har fått på flera dagar.

Jag hoppas att det är för att folk drar sig från att lajka saker som har med döden att göra.

Desto midre en sådan sorts död.


Jag förstår, det passar kanske inte i någons profil. Vem fan vill förknippas med självmord. Om man nu låt säga till vardags skriver om go´mat, resor, vakra platser, konst eller mode...

(Ja, jag menar era alla bloggare som har ordet, har uppmärksamheten, men ändå så vågar ni inte ta ert ansvar.)


För måste man inte vara VID LIV för att kunna njuta av alla dessa saker?


800.000 människor tar sitt liv varje år, det blir 1 var 40 sekunder. Kan man göra något åt det?


Att tiga om det, låtsas att det inte finns är inte lösningen.


Den 10 september var jag och lyssnade på en massa kloka människor på den suicidpreventiva dagen på ABF-huset. Danuta Wasserman, chef för NASP vid Karolinska Institutet frågade mig i kaffekön vad jag jobbade med....

Och det har inget med saken att göra, egentligen, det räcker att jag som människa mest av allt önskar att folk ska sluta ta livet av sig. Så att de kan njuta av all den goda mat, alla resor, mode och konst som finns till för oss.


Saker alla KAN göra:

  • begränsa tillgång till metoder
  • bromsa händelser = ge tid för eftertanke
  • lyssna med medkänsla
  • larma! polisen eller sjukvården

Och till sist:

Säg aldrig att någon VALT att ta sitt liv. Det är ett spärr som släpper och därefter är det bara svart. Där finns det inga val... Pirjo Stråle, SPES Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd

 

Härmed avslutar jag för tillfället att diskutera detta obekväma ämne så alla kan slappna av och andas ut nu.

Mer i ämnet: Man måste vara djävligt stark för att visa sig svag!

Länge leve mänskligheten!   


Av Kasia - 2 september 2015 10:31

September är här. Himmelen gråter.

Men det gör inget. Det finns viktigare saker.

I september pratar man extramycket om suicidförebyggande åtgärder. Den 10:e september är sedan 2003 den suicidpreventiva dagen världen om.


Jag har skrivit om självmord bland män fö ett tag sedan. Du kan läsa textren här. Sedan dess har jag jättesvårt att acceptera tanken om alla dessa meningslösa, för tidiga dödsfallen. Det lidande som finns hos människor som tar sitt liv för att sluta känna smärta och sorg. Det går att minska, rätta till, hjälpa.


Både du och jag vet hur det känns när man hamnar i mörker. Det händer oss alla. Och de flesta av oss klarar av att koma ut på andra sidan, tillbaka till ljuset igen, oskadda. Men inte alla. Om vi bara kan finnas till för dem som i rätt tid behöver ryckas upp ur mörker.

Varför ska psykisk ohälsa vara så läskig och skamlig?

Vi har alla ett psyke och varför ska dess åkommor behandlas annorlunda av samhället än ont i magen eller halsen?

 

Jag läser nu journalistens Alfred Skogbergs bok När någon tar sitt liv, tragedierna vi kan förhindra. Jag blir så gripen av berättelserna. Av ensamheten hos dem, som finns kvar efter närståendes suicid.

 

Det finns så mycket vi kan göra. Så enkelt som att våga fråga rakt ut när vi ser en människa som verkar må dåligt:

Har du tänkt på självmord? Planerar du det?


De kanske svarar ja, och då finns det en chans att sträcka fram handen, och dra upp dem ur skiten!


Forksningen säger att prata öppet om självmord ger inte upphov till fler självmord. Det gör att folk vågar be om hjälp. Vänder sig till någon de litar på. Tänker om.


Det finns ställen på nätet där man kan få hjälp. T.ex.:

UMO för ungdomar och unga vuxna.

En kostnadsfru hjälplinje hos Vårdguiden för den som bär på någon börda. Det finns även råd för den som vill förhindra  en tragedi.


När det är för sent och självmord är ett faktum kan de efterlevande hitta stöd bland medlemar på SPES.


I Sverige finns det NASP, Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

En ideell organisation SuicideZero finns och arbetar aktivt för att förebygga de meningslösa döden. De finns även på fejsbok.

Den 10 oktober kan man delta i ett lopp, Mental Health Run, och stödja SuicideZero-rörelsen. Jag tänkte springa om den stukade foten tillåter. Är det någon som vill hänga på?


Snälla, dela detta med så många som möjligt.

Våga fråga hur din vän mår efter skillsmässa eller uppsägning, eller annat jobbigt i livet.

Våga berätta för någon när du själv mår dåligt och inte orkar mera.

Det finns ingen skam i att vara svag. Man måste vara djävligt stark för att visa sig svag!


Love and peace within! :-*

Av Kasia - 14 juni 2015 11:54

Jak mija Wam niedziela?

Czy to, z czym zmagamy się każdego dnia, z czym walczymy marząc o zbliżającym się weekendzie, czy to daje nam więcej i więcej szczęścia? Czy jest kluczem do jego źródeł?

  

Dziś mamy miękkie puchowe poduchy, materace zapamiętujące kształty i cięża naszego ciała...

 

wygodne, szerokie fotele z podnóżkami...

 

wielkie, miękkie sofy...

 

Kina domowe i najlepszy dźwięk...

 

Mamy wszystko...


...Oprócz czasu i spokoju ducha, żeby się tymi dobrami delektować...


Może gdybyśmy żyli prościej, wolniej?

Jak dawniej. Nie gonili za tym, co i tak nie daje nam więcej szczęścia a istnieje po to, żeby nas zaślepić, zagłuszyć, i wzbogacić kogoś innego...


Może bylibyśmy szczęśliwsi?

A dokładniej może łatwiej byłoby nam DOTRZEĆ do ŹRÓDŁA szczęścia, które i tak cały czas bije w nas. Niezależnie od tego, czym się otaczamy, ile robimy, załatwimy, odhaczymy na liście zadań...


Taka myśl na koniec weekendu. Zrodzona z podróży do źródeł w Fińskiej Ostrobotni, skąd pochodzą przodkowie mojego Męża, pradziadowie mojego Syna, który nosi ku ich pamięci imię Aarne.


Taka myśl zrodzona między rzędami skromnych nagrobków, w czasie poszukiwania tego jednego jedynego najważniejszego kamienia ze znajomym nazwiskiem.


Taka myśl zrodzona w drodze. W spotkaniu między pokoleniami, w spotkaniu starego i nowego.

 

Czy poprzez wszystkie nasze codzienne starania rzeczywiście stajemy się szczęśliwsi?


Szczęśliwszej niedzieli Wszystkim   

Av Kasia - 8 juni 2015 09:35

Hoppas att helgen varit snäll mot er flickor och pojkar :)


Jag har under längre period funderat kring varför killar är underrepresenterade i de samanhangen som jag befunnit mig i de senaste åren.

I väntrummet på stressrehaben, eller på terapimottagningen, hos fysioterapeuten eller i yogasalen.

Det är flest kvinnor och bara enstaka man här och var, ibland.


Konstigt. Män har ju också känslor. Som hunger till exempel. - som min älskade man brukar säga.

 

Å andra sidan, och detta blir en riktig party pooper sådär direkt på måndag...

Enligt NASP  är självmord vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år. (Och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp.) (NASP=Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk hälsa). Det har varit i snitt sex gånger fler självmord än dödsolyckor i trafikende senaste åren.

Dessa sifror hjälper att förstå alvaret!

Det hjälpte mig. Jag har gått och funderat på det i flera veckor.


Hur ska man nå alla dessa män som går runt och lider i tystnad. Hur ska man hjälpa? Hur ska man vända på trenden. Hur ändra den idiotiska idéen BIG BOYS DON´T CRY!


Vi kanske kan börja med att mjukt fråga våra män hur de mår. Vad de bär på?

Ge dem plats där de kan öppna sig?

Prata, om det finns anledning till oro.


Kvinnor sägs ha närmare kontakt med sina känslor, vara mer verbala och öppna. Vi har KANSKE??? lättare att visa oss svaga? Be om hjälp?

Allt jag sett och hört i gruppterapin bevisar MOTSATSEN. Annars skulle det inte funnits så många deprimerade och utbrända kvinnor. Men vi måste hjälpas åt.


I Sverige är vi ju så jämlika med allt. Men lattefasror som står och viker tvätt kanske inte har släppt macho rollen lika mycket som vi tror. Jag vet inte. Men dessa hemska siffror ljuger inte.

    

Jag säger bara...


Men jag vill sluta med lite hopp och lite glädjande observationer.

Även om jag inte för någon statistik så tycker jag att jag ser ungefär lika mycket män som kvinnor på meditationskurser på centret där jag hjälper till ibland. Det är en underbar början!

 

Sinnesro och lycka åt alla!   

Av Kasia - 2 maj 2015 17:22

Det är dags att erkänna.

Jag har gjort fel.

En god vän till mig var så klok och modig och ruskade om mig lite igår. (Tack K!) För jag har gått och gjort fel såååå länge.


Jag har nämligen glömt att vara TACKSAM.


Det är maj nu och hittils i år har vi försökt överleva och lösa problem som vi har haft sedan i julas.

Under tiden har jag försökt övertyga mig själv att jag måste fokusera på det som är viktigt för mig personligen, att jag måste framåt, att jag måste bli stark och frisk.

Och det är kanske det som fick mig att orka.

Tills jag har blivit riktigt riktigt sjuk och kroppen behövde tre veckor för att återhämta sig (det är inte riktigt bra än...)

Under denna tid visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Nivån av frustration har nått taket.

Allt som stod i vägen, allt som krävde min energi har jag varit förbannad på.

Allt.

Jag har ju bestämt att jag kommer överleva den svåra perioden om jag fokuserar på framgång.

Och det blev ju ingen framgång.

Snarare ett riktigt, riktigt bakslag.

Mina tidsplaner höll inte.

Jag förlorade lugnet.

Det enda jag fick blev några extra kilon som jag bär på och äcklas av.


I mitten av denna kamp (som mest utspelar sig inombords) har jag helt glömt bort allt det fina som jag faktiskt HAR.

Min underbara Son som är frisk. Som växer och utvecklas. Min kloka och starka Man, som är så mjuk och skör under ytan. Och flera andra i min familj här i Sverige som för en egen kamp med livet.

Alla vänner, fina människor som också kämpar med sitt.

All hjälp jag får på vägen till tillfrisknande.

Allt detta har jag glömt att vara tacksam för.


Jag skäms, men jag vet också att INSIKT är det första steget mot förändring.

Så idag är jag tacksam för insikten. Och den MAKT som var och en av oss besitter. Makten att ÄNDRA OSS. Och den eviga viljan att faktiskt GÖRA det. Trots motgångar.


Amen.

 

Nie ma co. Trzeba się przyznać.

Zbłądziłam.

Wczoraj dobry, mądry przyjaciel zebrał się na odwagę i trochę mną potrząsnął. Bo za długo już trwałam w błędzie.

 

Chodzi o to, że zapomniałam o WDZIĘCZNOŚCI.

 

Już maj a póki co poświęciliśmy ten rok głównie na przetrwanie i rozwiązanie problemów, które spadły na nas tuż przed zeszłoroczną Gwiazdką.

Próbowałam przekonać samą siebie, że w tym trudnym okresie muszę się skupić na tym, co dla mnie samej ważne, że muszę do przodu, że muszę walczyć o siłę i o własne zdrowie.

Może dzięki temu przetrwałam tak długo. Nie wiem.

Za to kiedy skończyły się siły i dopadła mnie fizyczna choroba, która rozłożyła mnie na łopatki na trzy tygodnie (nie jest jeszcze do końca dobrze…) wpadłam w kanał. Sięgając jednocześnie szczytu frustracji.

Wszystko, co stało na drodze do wyzdrowienia, wszystko, co wymagało ode mnie energii i uwagi wprawiało mnie w brzydką, szkaradną złość.

Wszystko.

Postanowiłam przecież, że przeżyję, jeśli skoncentruję się na poprawie.

A poprawa marniała w oczach.

Stając się bardzo szybko swoja własną karykaturą.

Mój plan zawiódł.

Spokój opuścił mnie.

Jedyne, co mi zostało, to kilka świeżonabytych, obrzydliwych kilogramów.

 

Skupiając się na tej strasznej walce (która głównie odbywała się w mojej głowie!) pozwoliłam wszystkiemu, co w moim życiu dobre i piękne zejść na dalszy plan.

 

Przecież mój Syn jest piękny i zdrowy. Rozwija się i na naszych oczach staje się wspaniałym Człowiekiem. Mój mądry i silny Mąż, tak delikatny i wrażliwy pod powierzchnią. Reszta mojej Szwedzkiej rodziny, każdy, kto na swój sposób próbuje przetrwać, walczy o szczęście.

Pomoc, jaką dostaję w drodze do wyzdrowienia.

To wszystko i wiele wiele więcej za co zapomniałam gdzieś po drodze być wdzięczna.

 

Wstyd mi, ale wiem również, że ŚWIADOMOŚĆ popełnianego błędu jest pierwszym krokiem w stronę zmiany.

Dziś więc jestem wdzięczna za tę świadomość. I za tę MOC, jaką każdy z nas w sobie nosi. Moc ZMIANY. I za niewyczerpaną CHĘĆ stawania się lepszym. Wbrew upadkom.

 

Wasze zdrowie!


Av Kasia - 27 april 2015 08:53

Ibland behöver man den bästa konjaken som finns i huset för att dämpa ångesten över att livet inte går som man hoppats att det skulle gå.

För att framstegen inte är sådana, som man räknat och planerat för.

När det är söndagskväll om man ska vara fräsch och utvilad efter helgen som varit och man vill bara krypa i fosterställning och gråta ett skvätt. Eller mycket hellre skrika.


Till sist var det den bästa Mannen i huset som räddade mig. Lyssnade. Försökte få fokus på fakta. Ville diskutera. Och - ännu viktigare - tystnade när jag sa att att jag inte orkade diskutera eller lösa något just då.

Att jag behövde bara ösa ur mig min frustration och känsla av att vara fångad i någon annans saga.


Idag är inget löst. Inget har mirakulöst förändrats under natten.

Men tillsammans med soluppgången fick vi ALLA en ny chans att göra saker annorlunda. Eller att SE på saker på ett annorlunda sätt.


För om gårdagens synsätt inte hjälpte oss, inte förde oss framåt, då kanske är det där vi ska börja?

Gräva där vi står och bit efter bit flytta oss från det som skaver. Eller bara byta perspektiv. Byta radiostation, ändra linsen i kameran. Eller sätta på ett annat filter. Kalla det som man vill men det är alltid sant: DET ÄR INTE PROBLEMEN I SIG SOM DEFINERAR VÅR VARDAG, HELA VÅRT LIV!, DET ÄR HUR VI SER PÅ DEM SOM GÖR DET. 


Ha en fin måndag och en bra vecka Alla. Snart är det MAJ! Vi lever!   

 

Zdarza się, że tylko najlepszy w domu koniak może zmniejszyć uczucie paniki, które wzbiera gdy się okazuje, że życie nie układa się tak, jak miało.

Bo postęp nie idzie w tym kierunku, w którym planowaliśmy, i na pewno nie w tym tempie, w jakim byśmy chcieli.

Jest niedzielny wieczór i idealnie byłoby czuć się wypoczętym i świeżym po mijającym weekendzie. Zamiast tego jedyne, co wydaje się racjonalne, to zwinąć się w pozycji embrionalnej i zapłakać. Albo lepiej wrzeszczeć.

 

W końcu okazuje się, że to jednak najlepszy w domu Mężczyzna (jedyny, nota bene, ale nie czepiajmy się szczegółów!) potrafi uratować sytuację. Posłuchać. Pomóc oddzielić fakty od wyobrażeń. Gotowy podyskutować. I jeszcze ważniejsze - gotowy zamilknąć, kiedy mówię, że dyskutować i naprawiać czegokolwiek nie mam teraz siły.

Bo potrzebowałam tylko wywlec, wyszarpać z siebie frustrację i uczucie bycia uwięzioną w cudzej bajce.

 

I oto wstał nowy dzień. Nic się na pozór cudownie samo nie zmieniło.

Jednak, razem ze wschodem słońca dostaliśmy WSZYSCY nową szansę, żeby zrobić coś inaczej. Albo spojrzeć na to samo w INNY sposób.

 

Ponieważ jeśli wczorajsza taktyka się nie sprawdziła, nie dała zamierzonych rezultatów, to może od tego trzeba zacząć.

I albo można spróbować kopać tam, gdzie się stoi i maleńkimi kroczkami przesunąć się w inne, wygodniejsze miejsce… Albo wystarczy zmienić perspektywę. Zmienić kanał. Zmienić soczewkę. Założyć inny filtr. Nazw jest wiele ale prawda zawsze ta sama: TO NIE NASZE PROBLEMY DEFINIUJĄ NASZĄ  CODZIENNOŚĆ, CAŁE NASZE ŻYCIE!, DEFINIUJE JE SPOSÓB, W JAKI TE PROBLEMY POSTRZEGAMY.

 

Owocnego poniedziałku i dobrego tygodnia życzę Wszystkim. Za chwilę MAJ!!! Żyć nie umierać!   

Presentation


Embracing the NOW, Zebra-style.

Links

Ask Kasia

16 besvarade frĺgor

Latest Posts

Categories

Archive

Guest Book

Calendar

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016
>>>

Tidigare år

Search

Statistics


Skapa flashcards