Alla inlägg den 4 januari 2015

Av Kasia - 4 januari 2015 20:09

Cykl o wypaleniu miał się zakończyć tekstem o oszczędzaniu energii napisanym w Sylwestra. (CZĘŚĆ 1/7)

Jednak dziś dopiero stawiam kropkę nad i posługujac się słowami jednej z Czytelniczek, która zwykle powiada, że pisząc czytam w jej myślach.

Dziś jest odwrotnie. Jej słowa jakby pisane o mnie oddaję Wam:

(opatrzone komentarzem)

 

"Wypalenie zawodowoemocjonalne to jest jak ciezka choroba o ktora nikt nie prosil.Sama sobie na to zapracowalam moja niewiedza na wlasny temat i na temat moich zasobow emocjonalnych. Myslalam,ze jestem opoka,Alfa i Omega,niezastapiona i nie do pokonania. Bo tak w moim zyciu zawsze bylo. Zadnych slabosci. Caly czas do przodu dopoki sil starcza. No i w koncu zabraklo paliwa. Jakie zdziwienie!!! Dla mnie samej i mojego otoczenia. Jak to?! Ty?! Ty przeciez przenosilas gory,zawsze z usmiechem na ustach,zadbana,oczytana,taka pogodna i pelna zycia! Juz nie przenosze gor, usmiecham sie rzadziej a ten usmiech jakis taki krzywy. Kaciki ust jakby same opadly w dol i nadaja twarzy smutny wyglad. Zadbana? Owszem ale zawsze w sportowych ubraniach i butach, chodzenie na obcasach sprawia mi duza trudnosc,wiekszczosc sukienek zostala oddana dla siostr. Oczytana? Stosy ksiazek leza wszedzie a ja tylko na nie patrze. Nie moge czytac. Slucham radia. P1 to moj faworyt. Przytylam i caly czas z ta nadwaga walcze. Czasami nie lubie samej siebie,mam siebie dosyc i mam dosyc moich dolegliwosci!! Kiedy to sie skonczy???!!!"

Dziękuję Ci Droga M.

 

Niedługo po zdiagnozowaniu u mnie wypalenia spotkałam się z moim szefem. Jego pierwszy komentarz brzmiał mniej więcej tak, że: ci, co wracają do pracy po wypaleniu już nigdy nie są tacy sami. Że coś się w nich zmienia.

Zrobiło mi się przykro. Poczułam się naznaczona, gorsza, zepsuta.


Z biegiem terapii zaczęłam rozumieć, że ta zmiana, to OCZYWISTA KONIECZNOŚĆ. Bo gdybyśmy my, wypaleni nadal postępowali tak, jak przed diagnozą, bardzo szybko znaleźlibyśmy się w punkcie wyjścia. W najlepszym wypadku. Nie wiem, ile takich przeżyć jest w stanie wytrzymać ludzka psychika i serce...

Tak więc owszem, my ofiary wypalenia jestesmy NAZNACZENI, jak anonimowi alkoholicy/stresoholicy?! Leżmy czasem jak te chrabąszcze, brzuszkami do góry, bezbronne, wymachując nóżkami i walczymy o grunt pod nogami.

Ale ja odmawiam, zwyczajnie ODMAWIAM traktowania mojego wypalenia jako końca mojego szczęśliwego życia.

Droga M, INNA niż przed wypaleniem nie znaczy gorsza! Jeśli ten dawny styl życia rzucił Ciebie, mnie i wielu innych na kolana, roztarł na popiół i odebrał tyle radości, to chyba oznacza, że nie był dla nas ani dobry ani zdrowy.

Ja biorę ciotkę cierpliwość pod rękę. Dzwonię po akceptację i umawiam się na długi spacer w stronę światła. I pieprzę już to wypalenie!

Nasza siła leży w zaakceptowaniu naszych słabości.

 

Jag trodde faktiskt jag har blivit klar med utbrändhetsserien på Nyårsafton (klicka här för DEL 1/7) men det är ikväll som jag ställer pricken över i-et med hjälp av ett brev/kommentar som jag har fått från en av mina läsare.

Vi delar samma öde och hennes berättelse påminner mig om det jobbigaste jag har själv gått igenom (jag kortar ner översättningen en aning för… jag är trött) därefter kommer min kommentar:
 
"Utmattning är som en svår sjukdom som man drar på sig alldeles själv för man känner sig själv alldeles för lite. Jag trodde jag var oersättlig, oövervinnelig, att jag hade alla svar. Och det var så jag hade levt. Utan plats för svaghet. Alltid framåt. Sen var bränslet slut. Vilken överraskning!!! Både för mig själv och omgivningen. Du? Alltid så stark, glad, smart och snygg. Nu är jag inte stark alls längre. Ler inte lika ofta heller. Snygg? Ja, men på ett bekvämt sätt. Mina klänningar gav jag bort, orkar inte gå i klackar längre. Travar med böcker tittar jag bara på men orkar inte läsa. Lyssnar på P1:an istället, min favorit. Jag har dragit på mig några kilo och kämpar och kämpar med att gå ner. Det är inte alltid lätt att gilla sig själv. Jag är trött på mig själv och mina symptom!! När ska detta ta slut???!!!”
 
Strax efter jag blev sjukskriven för utmattning träffade jag min chef som, helt oskyldigt, sa något i stil men att: de som gått in i väggen blir aldrig sig själva igen när de kommer tillbaka.
Jag blev ledsen, kände mig (bränn!)-märkt, trasig, chanslös.
 
Med hjälp av terapin har jag förstått att det faktiskt inte finns något annat sätt för oss utbrända, än att BLI ANNORLUNDA. Annars skulle vi ju hamna på samma ställe igen. Och vem orkar krascha fler än en gång? Inte jag!
Så ja, vi är BRÄNNMÄRKTA, svaga, utlämnade, vi kämpar som tokar för att få tillbaka ett vanligt liv och markfäste igen. Men jag VÄGRAR att se denna erfarenhet som ett slut på det lyckliga livet.
För har man blivit så jäkla förstört av sitt gamla liv så måste det ju betyda att det inte varit BRA för en, eller?
Så jag skiter i det nu och bjuder in ännu mer tålamod och acceptans i mitt liv och går med dem hand i hand mot ljusare dagar. Vad sägs?
Det är då man vågar visa sig svag som styrkan kommer!
 
Och samma låt som igår, fast i ännu bättre variant!
Ten sam kawałek co wczoraj, ale w jeszcze lepszej wersji! :)
Love and peace within!   
ANNONS

Presentation


Embracing the NOW, Zebra-style.

Links

Ask Kasia

16 besvarade frågor

Latest Posts

Categories

Archive

Guest Book

Calendar

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7 8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Search

Statistics

Follow

Följ ZebraZone med Blogkeen
Följ ZebraZone med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se